Swedese Repair Stories

Här har vi samlat några röster om Lamino, från personer som lämnat in sina älskade fåtöljer för omvårdnad och renovering. Läs mer om berättelserna från Josefine, Daniel, Elke, Mattias, Maria och Tomas, Lena, Nicklas och Kerstin.

Josefine Larsson, Saltsjö-Boo.

Delägare i ett bolag inom bostadsutveckling. ”Tycker om att vara med min familj och vid hav eller fjäll. Och jag gillar inredning.”

Det var inget av mina syskon som kände lika starkt för den som jag. Jag tyckte att ”det här är mormor".

"Det som har en historia är enkelt att tycka om."

"Jag minns stolen från min mormors lägenhet i Växjö. Hon jobbade som vårdbiträde och hade inte så mycket pengar att röra sig med, men stolen hade hon unnat sig någon gång på 70-talet. Hon hade kabelteve, vilket innebar MTV, som vi inte hade hemma, så det var något alldeles extra för mig och mina syskon när vi hälsade på henne. Jag minns att pappa ofta satt i stolen när vi var där."

Josefine växte upp i Småland och beskriver att Lamino var något som fanns i många hem. Kanske klappade de småländska hjärtana lite extra för möbeltradition på hemmaplan.

"När jag kom upp i åldern då jag och jämnåriga flyttade hemifrån var det de som köpte eller fick en fåtölj i gåva av sina föräldrar. Josefines farmor och farfar köpte varsin på äldre dagar. Farmor har trätt örngott på dem som skydd mot slitage. När Josefines mormor gick bort fick hon ärva stolen."
"Det som har en historia är enkelt att tycka om."

Det Josefine gillar med stolen är fårskinnet och det naturliga uttrycket.

"Den mjukar upp mycket annat i hemmet, den är som en kontrast till annan inredning därhemma. Det mjuka finns också i form av affektion."

Det som har en historia är enkelt att tycka om.

"Tanken på att själv så småningom skicka vidare sådant till mina barn känns fin. Jag tycker om varaktigheten i det, en slags känsla av trygghet. I dag är jag så glad när jag tänker på kvalitetsmöbler som jag har fått eller köpt och som håller över tid. Det tänkte jag inte på då, när jag var kring 20."

Daniel Löfström, Stockholm

Ekonom och egen företagare med inriktning på förädling av bostäder och återskapande av gamla miljöer.

Min far fick fåtöljen i 50-årspresent 1965. En fin gåva, jag tror från kolleger. Även jag blev som en slags 50-årspresent till honom. Fåtöljen och jag är jämngamla.

"Vi har en gemensam historia."

Fåtöljen stod i föräldrarnas hem i Bromma.
"Det var inget stajlat hem, mina föräldrar var ett par av sin tid, med praktiska 60-talsmöbler. Daniel minns att hans far ofta satt i fåtöljen."

Han var ingenjör, intellektuell, läste mycket. Fåtöljen är nu i Daniels ägo. Vad är det som han tycker om med den?

"Designen, formen och att den är enkel att flytta på om man vill, inte som en tung farfarsfåtölj. Och affektionen finns förstås där, vi har en gemensam historia."
"Vi har en gemensam historia."

Fåtöljen ska så småningom flytta in i det hus som Daniel låter bygga i Stockholms skärgård. Ett hus med mycket ljust trä, där Lamino med ny klädsel i grått kommer att smälta in fint.

"Det är faktiskt den enda möbel som vi redan nu vet ska få flytta in."

Huset ska stå klart sommaren 2024 och Daniel beskriver att han ser fram emot att då slå sig ner i den omklädda fåtöljen med en drink i handen – gärna en margarita. Men en Lamino-pall att lägga fötterna på är inget för Daniel.

"Pallen känns lite som en valp. Och den här fåtöljen har aldrig haft en valp."

Elke Schroeter, Fredhäll

Vårdarkitekt och nybliven mamma till Edgar. Bygger om ett fritidshus i Västerhaninge: ”I höstas la jag ett handsågat kubbgolv, bestående av 3862 bitar.”

När jag såg stolen tänkte jag att den skulle bli min amningsstol. Men jag har inte vågat sätta mig i den ännu eftersom tyget är så skört, men snart. När den har fått ny klädsel ska den stå i vardagsrummet, intill en kamin jag tänkt skaffa.

”Jag är en stolnörd”

"Jag är en stolnörd och samlar olika modeller hemma runt matbordet, ett samlande som pågår. Här ska det stå en Sibast dining chair, en Marcel Breuer och några andra. Jag är från Tyskland och bodde fem kilometer från Bauhaus-skolan i Dessau, så deras stolar är förstås speciella för mig. Min första upplevelse av Lamino fick jag i Göteborg 2001. Jag hade flyttat från Tyskland för att studera vid arkitekturhögskolan på Chalmers. Min klasskamrat Susanne hade en Lamino och älskade den."

I somras köpte Elke sin egen Lamino.

"Den stod snudd på undangömd i en second hand-butik vid Fridhemsplan. Priset var lågt men så behövde stolen också en hel del kärlek, bland annat ny klädsel. Jag tänkte att jag skulle klä om den själv, men så kom Edgar."

Stolen har stått i hallen hemma i lägenheten från den dag Elke kom hem med den från butiken.

"När jag såg stolen tänkte jag att den skulle bli min amningsstol. Men jag har inte vågat sätta mig i den ännu eftersom tyget är så skört, men snart. När den har fått ny klädsel ska den stå i vardagsrummet, intill en kamin jag tänkt skaffa."
”Jag är en stolnörd”

Som vårdarkitekt jobbar Elke med utformning av lokaler för vård, fungerande för bland annat logistik och hållbarhet, men med människan i centrum.

"Jag ritar miljöer som ska fungera för en människa som är i sin sköraste del i livet – då måste det du möter hjälpa dig att känna trygghet."

Och visst kan det finnas likheter mellan möbeldesign och vårdarkitektur. Lamino ska nu få klädsel i storlockigt grått fårskinn, ett naturmaterial som ger värme. Elke har som plan att någon gång rita en egen stol.

"Förhoppningsvis innan jag blir pensionär."

Mattias Borg, Sollentuna

It-konsult ”är inredningsintresserad men har inte riktigt haft möjlighet att förverkliga det intresset”

Att ge den ett längre liv känns helt rätt. Om jag nu har haft den i 30 år ska jag ha den i 30 år till.

“Jag skulle vilja veta hur gammal den är”

Fåtöljen stod i en antikaffär på Nybrogatan i Stockholm, nära Dramaten.

"Jag tittade bara in, var inte på jakt efter något. Ingen märkvärdig antikaffär, men de hade roliga grejer. Stolen var snygg och jag visste att det var en kvalitetsstol."

Det var 1995, Mattias pluggade på KTH och hade precis flyttat hemifrån till en
andrahandslägenhet i Aspudden.

"Jag behövde möbler."

Utan att Mattias tänkt på det insåg han att han hade en slags relation till Lamino.
Kanske från att ha läst inredningstidningar som Sköna Hem på 1980-talet. Stolen var i rätt dåligt skick.

"Sprickor och sliten klädsel och jag är ganska säker på att den varit omklädd en gång."
“Jag skulle vilja veta hur gammal den är”

Fåtöljen fick följa med hem till Aspudden. Sedan dess har den varit Mattias följeslagare var han är har bott. Nu senast i 70-tals-radhuset i Sollentuna, där stolen mest har fungerat som – klädbetjänt.

"Den har stått i ett hörn i sovrummet i säkert sju år och jag har använt den för att slänga kläder på. Stoppningen i fotpallen föll sönder för många år sedan. Det gjordes ett försök att rätta till det men det blev aldrig klart och tyget till fotpallen har kommit bort. Jag har dragit ut på att reparera den, tänkt att det skulle bli dyrt, att det kanske skulle vara lika bra att köpa en ny stol."

Men han har känt för stolen.

"Den är ju snygg som bara den. Smäcker och galet lätt, man blir förvånad när man lyfter den. Och ändå är den gjord för belastning."

Nu ska stolen äntligen få klädsel, i grått.

"Efter si så där 30 år utan, säger Mattias och fortsätter; att ge den ett längre liv känns helt rätt. Om jag nu har haft den i 30 år ska jag ha den i 30 år till."

Mattias beskriver sig själv som ”ganska konsumtionstrött”.

"Jag försöker köpa saker som håller över tid. Nu låter jag präktig men jag försöker köpa allt begagnat, som skidutrustning till barnen. Jag kan tycka att det känns onödigt med nytt. Stolen går i linje med det. Inför att Swedeses experter ska ta hand om fåtöljen är Mattias nyfiken. Jag skulle vilja veta hur gammal den är. Den finns en märkning under armstödet som säger ”59”, men jag är osäker på om det är tillverkningsåret."

Mattias ser fram emot att bära in fåtöljen i vardagsrummet och ställa den framför teven. Troligen kommer också katten Morris att uppskatta dess comeback.

Maria Gamba Randér och Tomas Randér, Täby

Revisionsassistent och revisor, farmor och bonusfarfar.

Jag och mina bröder kunde tävla om vem som hann först fram till den för att få bästa platsen. Den var poppis, helt enkelt.

"Vi har fått tänka efter kring vad som var viktigt, vad som väcker affektion."

För Tomas är Lamino-fåtöljen en möbel som ”alltid” har funnits.

"Så är den också nästan exakt lika gammal som jag. Den från december 1968 och jag född juni 1969."

Han beskriver att fåtöljen hade sin plats i vardagsrummet i barndomshemmet.

"Jag och mina bröder kunde tävla om vem som hann först fram till den för att få bästa platsen. Den var poppis, helt enkelt."

Barndomshemmet var ett hus i Täby som föräldrarna hade tagit över just 1968 efter Tomas farfar.

"Kanske var det så att Tomas föräldrar köpte stolen på Stalands möbler samma år, i det då nyöppnade Täby centrum. Att de behövde möbler till sitt nya hem", funderar Tomas fru Maria.
"Vi har fått tänka efter kring vad som var viktigt, vad som väcker affektion."

När Tomas pappa sedan sålde huset en bit in på 2 000-talet flyttade Lamino-fåtöljen till familjens fritidshus i Roslagen, som Tomas och Maria nu har tagit över. Tomas berättar:

"Vi var där en dag och insåg att vi behövde ta ett beslut. Ingen tog hand om huset, det regnade till och med in på ett ställe. Pappa och mamma lät bygga det någon gång på 1960-talet, och jag kände nu att jag ville behålla det. Här hade jag tillbringat varje sommar som barn."

Tomas fick fritidshuset som förskott på arv. Med arvet efter pappa följde också Lamino och ett rullbord av Alvar Aalto.

"Nu står fåtöljen och bordet intill varandra i vardagsrummet, intill braskaminen. Där sitter jag gärna och läser. Det är en behaglig plats."

Men fåtöljen används inte bara för stilla läsning. Barnbarnet Filip, 2,5 år, klättrar gärna upp i stolen.

"Den är ju så varm och mjuk att känna på", säger Maria.

Och mer än så.

"Den är en tågbana också. Filip kör sitt Brio-tåg längs fåtöljens former."

Tomas och Maria träffades sent i livet och två hem skulle bli till ett.

"Det gjorde att man fick tänka efter vad som var viktigt, vad som väcker affektion. För mig var det några möbler, ett par skålar, en tekanna. Och för Tomas sådant som var viktigt för honom. Det är roligt med lite mix och match", säger Maria.

Efter mycket tvekande – grå eller brun? – har paret nu bestämt sig för att Lamino ska få fortsätta ha klädsel i brunt fårskinn, i färgen Sahara.

"Vi var inne på grå, men nej, den ska få vara som den alltid har varit", säger Maria.

Lena Grip, Hammarby Sjöstad

Intensivvårdssjuksköterska, ”När jag går ut genom sjukhusdörrarna vill jag gärna umgås med mitt väninnegäng som jag känt sedan jag var barn. Vi behöver aldrig köra en resumé, vi börjar där vi slutade sist.”

Nu hoppas jag att den håller i 60 år till. Och nu behöver jag inte skyla den med en pläd. Den ska få stå i min tvårummare i all sin prakt.

“Det är något vackert med det enkla”

"Jag inser att fåtöljen har funnits i hela mitt liv, den är från 1962, och jag fyller själv 60 år 2023. Den stod i mormor och morfars hem och jag har särskilt tydliga minnen av julaftnar hos dem. Morfar satt i fåtöljen när det var dags för kaffe och julklappsutdelning efter julmiddagen. Jag hade hoppats på att få ärva den och när mormor gick bort 2008, hon blev 97 år gammal, fick jag ta över den. Jag blev väldigt glad."

Vad är det Lena tycker om med fåtöljen?

"Det är att den är så skön att sitta i och att det är en fåtölj som liksom hör hemma i de svenska hemmen. Jag tycker om den klassiska, nordiska designen. Det är något rent och vackert med det enkla, att det inte är några krusiduller."
“Det är något vackert med det enkla”

Fåtöljen har sin plats i ett hörn av Lenas lägenhet – ”läshörnan”.

"Men fåtöljen har inte varit så välanvänd de senaste åren eftersom den hade blivit så sliten. Det hade börjat lossna tussar av fårskinn, så jag hade pläd över för att skydda den. Och stommen knakade när jag lutade mig bakåt. Det gick många år innan jag nu tog mig för att låta klä om den. Det känns så himla roligt!"

Den ska få samma ljusgrå fårskinn som den haft i original.

"Nu hoppas jag att den håller i 60 år till. Och nu behöver jag inte skyla den med en pläd. Den ska få stå i min tvårummare i all sin prakt."

Nicklas Lindebo, Sköndal

Head of artist relations och nybliven husägare

Det är något med uttrycket, formerna. Man ser det fina, att det är god design, att det finns en avsändare som har tänkt till. På samma sätt kan en byggnad, eller konst, tilltala mig.

"Den är som en låt av The Beatles."

"Jag hittade den på Blocket. Tjejen som sålde ville ha rätt mycket pengar och jag insåg att det också skulle kosta en del att reparera den. Men jag hade spanat efter en Kurva under ett par år, det var svårt att hitta en, så det var inget att tveka på. Jag ville bara ha den."

Kurva, Yngve Ekströms föregångare till Lamino och formgiven 1953, fick alltså följa med Nicklas hem. Med en äldre möbel följer en berättelse om det liv den levt innan, innan man själv tar över. Inte alltid finns möjlighet att ta del av den historien. En sådan möbel kan stå i ens hem och bära på en hemlighet man aldrig får veta. Men i fallet med Nicklas Kurva kunde han via säljaren få med sig lite om fåtöljens bakgrund.

"Fåtöljen hade stått i en skola i Solna där säljarens pappa varit rektor fram till 80-talet."

Att fåtöljen är i relativt bra skick stämmer med var den har stått och hur den har använts.

"Den har ju inte behövt utstå slitage som hos en barnfamilj."
"Den är som en låt av The Beatles."

Varför just en Kurva?

"Det är något med uttrycket, formerna. Man ser det fina, att det är god design, att det finns en avsändare som har tänkt till. På samma sätt kan en byggnad, eller konst, tilltala mig."

Och så handlar det om upplevelsen av hantverk, menar Nicklas.

"Man ser och känner hantverket och ett uttryck av enkelhet. Jag kan jämföra med musik. Det är enkelheten som gör det snyggt. Som låtar av The Beatles."

Och apropå hantverk. Nicklas pratar om den respekt han känner för hantverksskicklighet. Som hans pappa Kenneth som haft snickare som yrke.

"Jag hänger över en laptop hela dagarna och kan längta efter att göra något mer praktiskt, med händerna, hantverksmässigt."

Fullt utlopp för det praktiska får Nicklas i och med det nyinköpta huset med byggår 1949. Det vill han och fru nu återställa till ursprunglig stil i den mån det är möjligt, efter att huset har moderniserats av tidigare ägare.

"Vi rensar bort allt 80-tal. Det finns att göra, och det är skönt att hänge sig åt det.
Målet är att följa husets byggår och möbler och inredningsföremål får gärna andas samma tidsålder. I alla fall på ett ungefär."

Som Kurva, som snart ska få stå i all sin prakt med ny klädsel i ett hörn av vardagsrummet. Vilken klädsel? Fårskinn i färgen Swedish grey. Väggarna i vardagsrummet har tapeter av Stig Lindberg, med det lekfulla mönstret Poême d’Amour. Här hänger också en annan eftertraktad designikon – hyllsystemet Royal system, designat Poul Cadovius. Nicklas beskriver att han fick tjata sig till att få köpa det av en antikhandlare i Västervik.

"En sådan där antikhandlare som egentligen bara är samlare, och inte vill sälja något."

Att Nicklas vurmar för 40-/50-talsstilen står klart.

"Jag tilltalas av dagens ”gubbmode”, liksom, säger han med ett skratt och fortsätter: Jag inser att det jag håller på med kanske är att återskapa min farmor och farfars hem. Här ska jag sitta i Kurva och lyssna på Chet Baker. Eller på John, Paul, George och Ringo."

Kerstin Lidman, Stockholm

Tidigare socialchef, nu pensionär och ”roar sig med att vara förtroendevald politiker”

Alla våra barn har varsin Lamino. Kanske har de blivit inspirerade av vår.

"Det känns fint att den ska tas om hand i Småland."

Kerstin beskriver Lamino som ”en riktigt familjestol”.

"Alla våra barn har varsin Lamino. Kanske har de blivit inspirerade av vår."

Stolen med tillhörande pall har hennes man Tomas ärvt av sin morbror.

"Jag har för mig att vi fick den 1987, vi åkte till Kumla där Tomas morbror bott och hämtade den. Den har sedan flyttat med oss från och till olika hem, nu senast till vår lägenhet här i Stockholm."

Den har sin plats i det som är ett allrum.

"Det är ett tornrum, ett stort och ljust rum med högt i tak, och utsikt över takåsarna. Ljuset och rummet här har gjort att stolen blivit något av ett blickfång på ett annat sätt än tidigare. Det har gjort att jag tyckt att den ser sliten ut, att den behöver få ny klädsel."
"Det känns fint att den ska tas om hand i Småland."

Stolen och pallen ska nu få tas om hand av kunniga händer i fabriken i småländska Vaggeryd. I stället för klädsel i fårskinn i klassiskt grått blir det nu ljust beige.

"Det känns fint att stolen och pallen nu ska tas om hand på sin ursprungsplats i Småland. Jag tycker verkligen om tanken på att tillverkningen och kunskapen finns kvar där."

Det ljusa allrummet är förutom med Lamino möblerat med två Malmstensfåtöljer i grönt, en soffa i linne och ett bord av KG Nilson. Och med böcker.

"Rummet är fyllt med böcker. Tomas är historiker, älskar konsthistoria och samlar på fina gamla böcker som han köper på auktion."

Från början var Lamino en tevestol.

"Men vi har ingen teve längre. Rummet är nu ett läsrum, och stolen numera en stol för läsning."

Vad är det då med Lamino som Kerstin och Tomas tycker om?

"Att den är så komfortabel, helt enkelt. Avslappnande. Smidig och elegant. Och man kan ställa den precis var som helst. Den passar överallt."