Utgångspunkten i det här projektet var en enkel pall, en möbel som finns i alla hem och som kan tjäna både som sittplats och bord, som bruksföremål eller designobjekt. Originalpallen som de nio formgivarna fick i sina händer är skapad i granträ som blivit över från byggarbetsplatser. Louise Hederström har designat den grova, enkla formen som bjuder in kreatören att tälja fram sitt eget uttryck. 

"Jag vill på mitt sätt belysa det fruktansvärda övergrepp som sker i världen och framförallt i Palestina. Jag har jobbat utifrån Palestinas färger och symboler. En grön vallmo växer upp längst det ena benet och tränger sig igenom sitsen där den röda blomman slår ut. På det andra benet rinner det rött blod, på det tredje benet har det brunnit och blivit svart som kol. Den vita fågeln - Fredsduvan blir ett måste, ett ljus i mörkret, hoppet om fred och frihet, allt som finns kvar!"

Vad tror du om hantverkets framtid?
"Jag måste tro på hantverkets framtid, det finns inget annat alternativ för mig. Allt det bästa som har hänt mig har innefattat olika typer av hantverk och kroppsgöra och jag kommer göra vad jag kan för att sprida det vidare."
 

Istället för att använda digitala verktyg för att skapa fysisk form som i en vanlig designprocess, så använde jag det digitala verktyget som ornamentik. Datorprogrammets uttryck och estetik fick gifta sig med handens hantverk och träets vilja.

Hur gick din process till?
Jag började med att skapa en digital tvilling av pallen i CAD. Jag applicerade sedan ett digitalt verktyg (Subdivision Modifier) på sitsen som enkelt förklarat gör fyrkantiga former runda genom att addera mer geometri. Verktyget skapar ett digitalt rutmönster på sitsen som jag applicerade på den verkliga sitsen i trä. Jag använde sedan kniven lite som en hacka, eller en spade och karvade fram rutorna.  

”Jag bestämde mig tidigt för att forma sitsen utifrån de tre benen med tre stora cirkulära former som går in i varandra. Jag har hämtat min inspiration från växtrikets frökapslar och celldelning. Tanken är att de tre cirkulära formerna skall upplevas som att de antingen är på väg att bli till en form eller på väg att bryta sig loss till tre."

Vad var det svåraste med det här projektet?
”Givetvis var det svårt med materialet och att bli vän med knivarna. Det roligaste var när jag till sist kände att kniven skar på det sättet som jag önskade. Att göra något för mig helt nytt och under två månader återkomma till pallen gång på gång och sakta skära sig fram.”

"Jag ville skapa både en visuell och taktil mjukhet i benen, som en våg i rörelse. Det kändes också viktigt att den mjukheten återkom i sitsens formspråk. Jag ville få den runda klumpiga gransitsen att upplevas lättare. Mönstret har jag ”karvat” ut. Slingorna blir ett stilla ljus emot det råa, svarta, det kändes fint att låta det naturliga materialet under få komma fram."

Vad tror du om hantverkets framtid?
"Jag tror att det kommer att bli vanligare och vanligare. Om vi bara vågar släppa på att något behöver vara perfekt. Kanske inte fokusera så mycket på resultat utan på görandet. Hjärnan tänker bättre tankar medan vi gör något med våra händer, bortom alla skärmar."

”Tanken var att med förhållandevis enkla medel förändra den ursprungliga kantiga formen på pallen. Jag ville skapa något mjukt och mer organiskt på insidan men samtidigt behålla dess skarpa kanter och form utåt. På det sättet visar jag respekt för pallens ursprung. Den är hård och kantig utåt men mjuk och varm på insidan.”

Hur har du skapat den ”sotiga” färgen?
”För att få till den sotiga färgen som är inspirerad av bränt trä så använde jag mig av ett japanskt bläck som jag spätt ut med vatten, och blötlagt benen i, därefter applicerade mer intensiv bläck i botten av benen för att uppnå en "fade" uppåt längs benen.”

”Pallen var en gång ett enkelt och hårt arbetande verktyg i vardagens epicentrum. Nu är den oftast ett designobjekt där bruk ej får synas. Därför täljde jag en pall-pall, ett användbart bruksföremål att sitta och stå på med en form så tidlös att den kommer att vara lika o-attraktivt attraktiv om hundra år.”

Hur har din process gått till?
"Jag har kallat processen för anti-design-design. Hur gör jag samtidigt minimal och maximal åverkan? Jag gjorde en stor radiemall och täljde tills den passade. Varje kväll gick jag ut i studion, satte på en black metal platta och förlorade mig. Tusentals små knivrörelser lämnade tillslut ett stort intryck."

”Jag gillar tanken på att låta det träd man en gång tagit ner, för att slöjda av, ska få fortsätta leva, grönska och blomma. Barrträdet som pallen är gjord av får tillsammans med de skurna bladen – som för mig symboliserar skogens lövträd – leva vidare sida vid sida, precis som de alltid gjort i blandskogen. Fram med picknickkorgen, hitta en skogsglänta att stanna till vid, njut av lugnet och ta en fikapaus.”

Hur var det att arbeta med det här träslaget?
”Precis som i människovärlden tar det ibland lite längre tid att lära känna vissa personer och förstå hur de fungerar. Samma sak gäller när man ska stifta bekantskap med ett nytt träslag, något jag verkligen fick erfara i det här projektet. Kompromisser och acceptans blev återkommande under min och pallens tid tillsammans.”
 

”Hur hittar man sitt formspråk i en process som man inte riktigt behärskar, det var verkligen utmaningen i det här projektet. Den är täljd enbart med Moraknivar som tillsammans med materialet och min begränsade täljvana har fått visa vägen. Hur kan täljandet i sig bli en del av pallen, ett abstrakt mönster som knyter an till den ursprungliga formerna i naturen? Från träd till pall till natur. Färgen symboliserar nog lite frustrationen men också glädjen med att arbeta med händerna och hur oväntade färger dyker upp i naturen.”

Var kniven din vän eller fiende?
"Den var nog mer som en intensiv kompis, kul att hänga med men inte för länge. Man måste ta en paus då och då för att inte förlora skärpan."
 

"Bor man i Göteborg kan man läsa detta på vägen till grundskolan. "Tänk på döden" står det över porten till kyrkogården. Vackert och tydligt. Döden borde vara lika naturlig som födseln, och en del av livet. Detta blev återigen tydligt när en nära vän gick vidare under sensommaren."

Hur har du lyckats skapa döskallarna på pallbenen?
”Jag skissade på benen och angrep det som en ritning. Detta är första gången jag täljer något annat än en grillpinne i skogen.”