– Jag inser att fåtöljen har funnits i hela mitt liv. Den stod i mormor och morfars hem och jag har särskilt tydliga minnen av julaftnar hos dem. Morfar satt i fåtöljen när det var dags för julklappsutdelning efter julmiddagen. 

Vad är det Lena tycker om med fåtöljen?

– Den är så skön att sitta i, det är också en fåtölj som liksom hör hemma i de svenska hemmen. Jag tycker om den klassiska, nordiska designen. Det är något rent och vackert med det enkla, att det inte är några krusiduller.
Fåtöljen har sin plats i ett hörn av Lenas lägenhet – ”läshörnan”.
– Den har inte varit så välanvänd de senaste åren eftersom det börjat lossna tussar av fårskinn och stommen knakade när jag lutade mig bakåt. 
Nu ska den få samma ljusgrå fårskinn som den haft i original.
– Nu hoppas jag att den håller i 60 år till. Och nu behöver jag inte skyla den med en pläd. Den ska få stå i min tvårummare i all sin prakt.
 

Kerstin beskriver Lamino som ”en riktigt familjestol”.
– Alla våra barn har varsin Lamino. Kanske har de blivit inspirerade av vår.
Stolen med tillhörande pall har hennes man Tomas ärvt av sin morbror.
– Jag har för mig att vi fick den 1987, vi åkte till Kumla där Tomas morbror bott och hämtade den. Den har sedan flyttat med oss från och till olika hem, nu senast till vår lägenhet här i Stockholm.

Stolen och pallen ska nu få tas om hand av kunniga händer i fabriken i småländska Vaggeryd. I stället för klädsel i fårskinn i klassiskt grått blir det nu ljust beige.

– Det känns fint att stolen och pallen nu ska tas om hand på sin ursprungsplats i Småland. Jag tycker verkligen om tanken på att tillverkningen och kunskapen finns kvar där.

Det ljusa allrummet där Laminon står är möblerat med två Malmstensfåtöljer i grönt, en soffa i linne och ett bord av KG Nilson. Från början var Lamino en tevestol.

– Men vi har ingen teve längre. Rummet är nu ett läsrum, och stolen numera en stol för läsning.

Vad är det då med Lamino som Kerstin och Tomas tycker om?

– Att den är så komfortabel, helt enkelt. Avslappnande. Smidig och elegant. Och man kan ställa den precis var som helst. Den passar överallt.

– Jag hittade den på Blocket. Säljaren ville ha rätt mycket för fåtöljen men jag hade spanat efter en Kurva under ett par år, det var svårt att hitta en, så det var inget att tveka på. 

Kurva, Yngve Ekströms föregångare till Lamino och formgiven 1953, fick alltså följa med Nicklas hem.
Varför just en Kurva?
– Det är något med uttrycket, formerna. Man ser det fina, att det är god design, att det finns en avsändare som har tänkt till. På samma sätt kan en byggnad, eller konst, tilltala mig.
Och så handlar det om upplevelsen av hantverk, menar Nicklas.
– Man ser och känner hantverket och ett uttryck av enkelhet. Jag kan jämföra med musik. Det är enkelheten som gör det snyggt. Som låtar av The Beatles.
Nicklas är i full färd med att tillsammans med sin fru återställa ett nyinköpt hus med byggår 1949 till ursprunglig stil.
– Vi rensar bort allt 80-tal. Målet är att följa husets byggår och möbler och inredningsföremål får gärna andas samma tidsålder. 
Som Kurva, som snart ska få stå i all sin prakt med ny fårskinnsklädsel i ett hörn av vardagsrummet. Väggarna i vardagsrummet har tapeter av Stig Lindberg med mönstret Poême d’Amour. Här hänger också en annan eftertraktad designikon – hyllsystemet Royal system, av Poul Cadovius. 
Att Nicklas vurmar för 40-/50-talsstilen står klart.
– Jag tilltalas av dagens ”gubbmode”, säger han med ett skratt och fortsätter: Jag inser att det jag håller på med kanske är att återskapa min farmor och farfars hem. Här ska jag sitta i Kurva och lyssna på Chet Baker. Eller på John, Paul, George och Ringo.
 

 

 

Fåtöljen stod i en antikaffär på Nybrogatan i Stockholm, nära Dramaten.
– Jag tittade bara in, var inte på jakt efter något. Det var ingen märkvärdig antikaffär, men de hade roliga grejer. Stolen var snygg och jag visste att det var en kvalitets-stol.
Det var 1995, Mattias pluggade på KTH och hade precis flyttat hemifrån till en andrahandslägenhet i Aspudden. Fåtöljen var i rätt dåligt skick med sprickor och sliten klädsel men fick följa med hem ändå. Sedan dess har den varit Mattias följeslagare var han är har bott. Nu senast i 70-tals-radhuset i Sollentuna, där stolen mest har fungerat som klädbetjänt.

– Den har stått i ett hörn i sovrummet i säkert sju år och jag har använt den för att slänga kläder på. Stoppningen i fotpallen föll sönder för många år sedan. Det gjordes ett försök att rätta till det men det blev aldrig klart och tyget till fotpallen har kommit bort. Jag har dragit ut på att reparera den, tänkt att det skulle bli dyrt. 

Men han har känt för stolen.

– Den är ju snygg som bara den. Smäcker och galet lätt, man blir förvånad när man lyfter den. Och ändå är den gjord för belastning.

Nu ska den äntligen få klädsel, i grått.

– Efter si så där 30 år utan, säger Mattias och fortsätter; att ge den ett längre liv känns helt rätt. Om jag nu har haft den i 30 år ska jag ha den i 30 år till.

Inför att Swedeses experter ska ta hand om fåtöljen är Mattias nyfiken.
– Jag skulle vilja veta hur gammal den är. Den finns en märkning under armstödet som säger ”59”, men jag är osäker på om det är tillverkningsåret.

 

– När jag såg stolen tänkte jag att den skulle bli min amningsstol. Men jag har inte vågat sätta mig i den ännu eftersom tyget är så skört, men snart. När den har fått ny klädsel ska den stå i vardagsrummet, intill en kamin jag tänkt skaffa.
– Jag är en stolnörd och samlar olika modeller hemma runt matbordet, ett samlande som pågår. Här ska det stå en Sibast dining chair, en Marcel Breuer och några andra. Jag är från Tyskland och bodde fem kilometer från Bauhaus-skolan i Dessau, så deras stolar är förstås speciella för mig. Min första upplevelse av Lamino fick jag i Göteborg 2001. Jag hade flyttat från Tyskland för att studera vid arkitekturhögskolan på Chalmers. Min klasskamrat Susanne hade en Lamino och älskade den.

I somras köpte Elke sin egen Lamino.

– Den stod snudd på undangömd i en second hand-butik vid Fridhemsplan. Priset var lågt men så behövde stolen också en hel del kärlek, bland annat ny klädsel. Jag tänkte att jag skulle klä om den själv, men så kom Edgar.
Som vårdarkitekt jobbar Elke med utformning av lokaler för vård, fungerande för bland annat logistik och hållbarhet, men med människan i centrum.
– Jag ritar miljöer som ska fungera för en människa som är i sin sköraste del i livet – då måste det du möter hjälpa dig att känna trygghet.
Och visst kan det finnas likheter mellan möbeldesign och vårdarkitektur. Lamino ska nu få klädsel i storlockigt grått fårskinn, ett naturmaterial som ger värme. Elke har som plan att någon gång rita en egen stol.
– Förhoppningsvis innan jag blir pensionär.
 

För Tomas är Lamino-fåtöljen en möbel som ”alltid” har funnits.
– Så är den också nästan exakt lika gammal som jag. Den är från december 1968 och jag född juni 1969.
Han beskriver att fåtöljen hade sin plats i vardagsrummet i barndomshemmet.
– Jag och mina bröder kunde tävla om vem som hann först fram till den för att få bästa platsen. Den var poppis, helt enkelt.

Barndomshemmet var ett hus i Täby. När Tomas pappa sedan sålde huset en bit in på 2 000-talet flyttade Lamino-fåtöljen till familjens fritidshus i Roslagen, som Tomas och Maria nu har tagit över. Med fritidshuset följde både Lamino-fåtöljen och ett rullbord av Alvar Aalto.

– Nu står fåtöljen och bordet intill varandra i vardagsrummet, intill braskaminen. Där sitter jag gärna och läser. 

Men fåtöljen används inte bara för stilla läsning. Barnbarnet Filip, 2,5 år, klättrar gärna upp i stolen.

– Den är ju så varm och mjuk att känna på, säger Maria.

– Den är en tågbana också. Filip kör sitt Brio-tåg längs fåtöljens former.

Tomas och Maria träffades sent i livet och två hem skulle bli till ett.

– Det gjorde att man fick tänka efter vad som var viktigt, vad som väcker affektion. För mig var det några möbler, ett par skålar, en tekanna. Och för Tomas sådant som var viktigt för honom. Det är roligt med lite mix och match, säger Maria.

Efter mycket tvekande – grå eller brun? – har paret nu bestämt sig för att Lamino ska få fortsätta ha klädsel i brunt fårskinn, i färgen Sahara.

– Vi var inne på grå, men nej, den ska få vara som den alltid har varit, säger Maria.

 

– Min far fick fåtöljen i 50-årspresent 1965. En fin gåva, från kollegor tror jag.  Även jag blev som en slags 50-årspresent till honom. Fåtöljen och jag är jämngamla.

Fåtöljen stod i föräldrarnas hem i Bromma.

– Det var inget stajlat hem, mina föräldrar var ett par av sin tid, med praktiska 60-talsmöbler. Daniel minns att hans far ofta satt i fåtöljen.
Han var ingenjör, intellektuell, läste mycket. Fåtöljen är nu i Daniels ägo. Vad är det som han tycker om med den?
– Designen, formen och att den är enkel att flytta på om man vill, inte som en tung farfarsfåtölj. Och affektionen finns förstås där, vi har en gemensam historia.

Fåtöljen ska så småningom flytta in i det hus som Daniel låter bygga i Stockholms skärgård. Ett hus med mycket ljust trä, där Lamino med ny klädsel i grått kommer att smälta in fint.

– Det är faktiskt den enda möbel som vi redan nu vet ska få flytta in.

Daniel beskriver att han ser fram emot att då slå sig ner i den omklädda fåtöljen med en drink i handen – gärna en margarita. Men en Lamino-pall att lägga fötterna på är inget för Daniel.

– Pallen känns lite som en valp. Och den här fåtöljen har aldrig haft en valp.

 

– Jag minns stolen från min mormors lägenhet i Växjö. Hon jobbade som vårdbiträde och hade inte så mycket pengar att röra sig med, men stolen hade hon unnat sig någon gång på 70-talet. Hon hade kabelteve, vilket innebar MTV, som vi inte hade hemma, så det var något alldeles extra för mig och mina syskon när vi hälsade på henne. Jag minns att pappa ofta satt i stolen när vi var där.
När Josefines mormor gick bort fick hon ärva stolen. Det hon gillar med stolen är fårskinnet och det naturliga uttrycket.

– Den mjukar upp mycket annat i hemmet, den är som en kontrast till annan inredning därhemma. Det mjuka finns också i form av affektion.

Det som har en historia är enkelt att tycka om.

– Tanken på att själv så småningom skicka vidare sådant till mina barn känns fin. Jag tycker om varaktigheten i det, en slags känsla av trygghet. I dag är jag så glad när jag tänker på kvalitetsmöbler som jag har fått eller köpt och som håller över tid. Det tänkte jag inte på då, när jag var kring 20.